Minns ni att jag berättade att jag skulle berätta en historia om iPhoneladdare för mitt barn? Det finns att läsa om i förra veckans onsdagsinlägg. Hur som helst så kommer den historien här:
Vad vet vi egentligen om laddare för iPhones? Jag menar, vad vet vi om vad som händer när ljuset släcks och vi inte längre kan se dem? För att inte tala om en av de viktigaste frågorna: Varifrån kommer iPhoneladdare? Du kanske tror att de produceras i en fabrik. Att det är människor som skruvar och putsar för att de ska se ut som de gör. Med de allra flesta saker som vi människor använder oss av så är det så. Men inte med laddare till iPhones.
Det korta svaret är att iPhoneladdare skapar sig själva. De fungerar lite som människor på det sättet. Det är ett eget släkte och laddare fanns långt innan den första iPhonen såg dagens ljus. Det var egentligen bara en lycklig slump att telefonen matchade med sladden. Ryktet spred sig bland laddarna att det nu fanns något som hette iPhone. Något som de, om de parades ihop med mojängen, kunde bistå med elektricitet. Det är nämligen ett viktigt drag hos iPhoneladdare. De är väldigt hjälpsamma ”varelser”. De finns för att ge elektricitet och de ser det som att det är deras syfte på jorden. Så fungerar alla laddare till iPhones. Alla utom en. Det är henne som denna saga kommer att handla om.
Dagen hade kommit då den lilla laddaren som nu blivit stor skulle få en iPhone-familj. En 13-åring på Sveavägen i Stockholm hade fått sin första smartphone och hon skulle bli dess laddare. Problemet var bara att hon själv inte ville det. Hon ville det faktiskt inte alls. Hennes föräldrar – som återkommit till kolonin för iPhoneladdare då deras sladdar gått av – insisterade på att hon skulle göra det. De pratade om syftet med att vara en laddare till iPhones. Att det finaste man kunde göra var att ge batteri åt dem. Särskilt när det handlade om att ge batteri till ett barn, vilket ju hon skulle göra.
De talade om Stockholm och vilken tur hon haft som hamnat där. ”Det är inte alla som blir iPhoneladdare i huvudstaden. Tänk att hamna i Laxå eller något. Oj, oj, oj” sa de och försökte få henne på andra tankar. Men det gick inte. Hon ville bara inte.