Minns ni förra veckan då jag skrev om mannen som sålde husnummer på torget i den lilla byn? Tyckte ni om det? Till alla er som svarar ja på frågan kan jag meddela att det är nu som det är dags att spärra upp öronen. Det är nämligen att gå vidare med samma historia.
Så, var någonstans var vi? Mannen på torget sålde husnummer. Något som ignorerades av alla marknadsbesökare under en tid men tillslut fick motsatt effekt. Folk frågade sig: Varför i all sin dar säljer han husnummer? Var någonstans har han fått tag i dem? Och kanske framför allt: Vem sjutton köper husnummer?
Låt oss först titta på vad husnummer är. Detta är alltså de siffror som pryder fasader. De som vittnar om vilket nummer som huset i fråga har. Ja, därav husnummer. Med detta sagt går vi tillbaka till situationen på torget.
Ett 20-tal människor hade samlats runt den mystiske mannen bås. Det var husnummer högt och lågt. Det fanns mässing, plast, metall och en rad fler material. De låg staplade på varandra. De hängde och slängde i taket.
Ingen tog orda först. Han gapade ut priser på husnummer till höger och till vänster. Detta med ett gäng gapande munnar och öppna ögon riktade mot sig. Husnummer var billigare än man hade kunnat tro, tänkte vissa. Andra tänkte att de nog hade väntat sig att de var ganska dyra. Den gemensamma tanken var dock att nästan ingen hade ägnat husnummer en tanke en endaste gång förut.
Tillslut var det en person, en ung tjej, som ställde en fråga långt bakifrån. Andra i skaran vände sig om men eftersom hon var så kort kunde hon inte bli sedd. Hon räckte då upp en hand och mannen som sålde husnummer fick syn på den. ”Varför säljer du husnummer? Var har du fått dem ifrån?” frågade hon.
Blickarna vändes mot mannen. Han höjde ögonbrynen och fick ur sig: ”Hur sa?”. Blickarna vändes bakåt mot flickan igen och alla väntade. Hon upprepade frågan om husnumren och återigen var fokus på mannen.
Han hade till synes inget svar. Vad hade han egentligen gjort? Hade han stulit allihop? I så fall: Hur sjutton stjäl man något sådant?